Om det undgått någon så gillar jag ord. Två väldigt starka bevis för detta påstående är att jag aldrig - åtminstonde mycket sällan - är tyst, samt alltid använder så många fler ord än vad som är nödvändigt. Ibland kommer jag över ord som jag tycker är extra minnesvärda, och det finns ju så många. Nu på senaste har jag uppmärksammat ordet xantippa. Xantippa är ursprungligen namnet på Sokrates fru men är numera även detsamma som en mycket grälsjuk kvinna.

Exempel:
Mohinii, den förbannade xantippan
eller
Jag kommer förvandlas till en regelrätt xantippa om inte Lisa ger mig alla sina pengar.

Men nu kan jag, som den militanta feminist jag uppfostrats till, inte låta bli att fråga mig
Var tusan är ordet för grälsjuk man?


en 2000-talets xantippa

Nu är det dags - Moder Svea kallar! Möttes i dörren av ett brev från pliktverket som undrade om jag vågar göra något annorlunda. Vanligtvis när jag får den frågan så är den ställd retoriskt, då det vore vettigare att fråga mig om jag vågar göra något normalt - men nu är det blodigt allvar - att skämta om Svea rikes försvarsmakt är lite som att leka med elden eller spela brännboll, förr eller senare blir man bränd! De verkar något förvirrade, tanterna och farbröderna på pliktverket. För det första inleder de brevet med att fråga om jag inte funderat på vad mina killkompisar gör på mönstringen. Denna mening gör två direkta, felaktiga antaganden:

1. Att det bara är karlar som mönstrar
2. Att jag har kompisar

Dessutom är svaret på frågan Nej, det har jag inte.

För det andra var brevet så förvirrande att inte ens jag, den smartaste av de smarta, kunde förstå vart de ville komma med det hela. Alltså - nog förstod jag grundidén och den var ju fin och så men det var ju så taskigt skrivet att jag fick äkta krupp och kände för att emigrera till ett rike där lingvistik och språklig utformning över dagisnivå var ett krav för att ta studenten.   And i'm spent. Tack.



Proffsen är enade - Det är kul och personlighetsutvecklande att göra lumpen!

När jag var liten knodd brukade min far sjunga och spela för mig. Antingen piano eller fiol - ibland med mamma eller med mig, om det var visor jag kunde. Vi har en stor sångbok vid pianot som vi bläddrade och sjöng ur. Mest var det svenskt, Cornelis och Evert Taube. Min pappa hade en favoritsång som han alltid avslutade med - Balladen om briggen Blue Bird av Hull. Varje gång han sjöng den sista strofen så höll jag för öronen och grät, för jag tyckte den var så fasligt sorglig  - det tycker jag förresten fortfarande.

Visan handlar om ett segelfartyg som förliser utanför Smögen på julaftonsnatten. Det är panik tills man äntligen får syn på en karl som räddar sjömännen. När mannen - Stranne den äldre - får reda på namnet på skeppet så ropar han förtvivlat efter hans son Karl. Det visar sig i sista strofen att Karl stod surrad vid rodret och var den enda i besättningen som blev kvar ombord, då han glömdes bort när man gick i båtarna.

I Lördags kväll kom det en trubadur upp till jobbet och spelade för cafégästerna en timme och han sjöng och berättade om just Taube. Självfallet så envisades karln med att avsluta kalaset med just den låten och jag sprang med tårarna sprutande in i personalrummet. Jag får fortfarande så ont i hjärtat av de sista två verserna att det är inte klokt.

Pussar är det bästa jag vet - på munnen, i pannan, på kinderna, längs hela ryggen (framförallt där i ryggslutet ni vet), på nyckelbenet och i nacken. Jag skulle nog kunna bli pussad på i all evighet om jag fick välja. Och när allt känns ensamt och ens pussar befinner sig på andra sidan tusen hav så brukar jag muntra upp mig själv och mitt lilla tonårshjärta med sånt här:















Nu åker jag iväg. Om mindre än 12 timmar befinner jag mig i vackra Paris med mina favoritpersoner i hela världen.

Nu är det 34 timmar kvar tills vi lämnar landet!!!
Att-göra:

• Pussa franska pojkar (alt. amerikanska turiister)
• Dricka champagne från Champagne
• Spy vin
• Få lungcancer
• Dansa tills vi blir krymplingar och då ringa upp krymplingsnyggingarna från Österrike (speciellt Mr. Yamamoto)
• Bli grovt kaffeberoende och få gula tänder
• Fylleringa alla i vår bekantskap (speciellt Slangen och Monter-Hugge)
• Vi skall vara finkulturella
• Vi skall skapa en vacker svensk fontän av kiss och spya (igen)

Nu räcker det för denna gång... Vi vill ju inte att folk ska tro att vi är äckliga fjortis brudar... För det är vi ju inte.

SSSSSSSAAAAAAAAAJJJJJJJJJKKKKKKKKKKK!!!!!!

And who am I? That's a secret I'll never tell...

xoxo Jossip Girl

Idag känner jag mig lite ensamoch skulle uppskatta om min söndag såg ut lite mer som en mix av allt det här. Puss.

Livet är inte lätt när man är ensam hemma, det ska gudarna veta. Det ligger saker överallt och jag är för lat för att fixa det. Men sen tänker jag att vafalls, vem har bestämt att ett städat hus är bättre än ett stökigt och att en smutsig kastrull inte är värd lika mycket som en nydiska? Jag ställer mig helt enkelt på de svagas sida för att tillsammans med dem slå från underläge mot den fläckfria auktoritären.

Men nu ska jag spendera pengar. ajöss.

Nej vet ni vad - nu är det bara lite mer än en vecka kvar tills jag åker till Paris med mina vänner. Vi kommer att bo i världshistoriens fulaste lilla lägenhet som ser ut på det här viset





Helt smaklös med lakan och gardiner i rosa satäng. Kanske är det lite av det fulaste och finaste jag sett på samma gång - och här ska vi dricka omåttliga mängder vin och dra in stiliga män som vi såklart inte tänker pussas med. Jag längtar litegranna. Speciellt just nu, när folk som jag umgåtts med i tjugofyra timmar precis gett sig av och jag sitter ensam i min soffa. Jag får ont i hjärtat när vissa är för långt borta för länge.

Jag har nog för övrigt världshistoriens bästa vänner. Bara så ni vet.

Men vadådå, det är ju bara tre veckor. Tre långa jävla sova-ensam-i-sängen-veckor utan honom. Det ska jag väl klara.

Imorgon gäller det, vi ger oss iväg över havet för att trotsa regn och rusk med våra trogna cyklar. Troligen kommer man känna sig lite som en påse bajs efter tio minuter en kvart, men vad gör väl det om hundra år? Destinationen är Hellvi, Gotland (samt mot oändligheten och vidare förstås) och humöret är enhälligt: gott!

Så farväl, ack sköna huvudstad, för nu beger jag mig till den oändliga kusten that is Gotland.

För ett år sen såg det ut såhär. Vi hade fått sommarlov ett par timmar tidigare och befann oss i en indisk trädgård där vi kastade hundratals vattenballonger på varandra, grillade och lyssnade på håkan hellström. Så mycket har förändrats sen dess. Vi pussas med nya pojkar och har nya klänningar och har varit igenom så himla mycket under det senaste året att man ibland inte riktigt kan förstå hur mycket vi lyckats klämma in på 12 korta månader. Och imorgon så blir det visst sommarlov igen och det spelar ingen roll hur kallt och regnigt det må vara - vi tänker ha klänning iallafall!

Inatt blev jag hemskt sjuk helt plötsligt. Hade mått lite halvdant hela kvällen, men sen fick jag helt plötsligt himla svårt att andas och framåt elvatiden ville mitt maginnehåll umgås mer och mer. Vid tretiden lyckades jag iallafall både andas och somna, fastän fortfarande kallsvettig och illamående och med det värsta magontet jag någonsin haft. Jag bokstavligen talat låg och vrålade av smärta.

Imorse vaknade jag och mådde lite bättre iallafall. Kanske mest för att jag vaknade av ett telefonsamtal där en mycket fin pojke  förkunnade att han struntade i hur sjuk jag är, han tänkte minsann komma över och ta hand om mig iallafall. Och det gjorde han och jag blev hemskt glad. Det finns nog ingen bättre medicin än en fin pojke och hans fina pussar. Åh.

När jag var fjorton år gammal var jag på språkresa i England - då träffade jag en pojke jag tyckte var helball. Han hette Simone, var 18 år gammal och Italienare. Han kunde alla repliker i alla Star Wars-filmer och kunde rita Darth Vader som en gud. En gång på en lektion lovade han att gifta sig med mig och sen efter tre veckor åkte alla hem till sitt. Efter det har vi hållt kontakten i tre års tid och i höstas hade han just bokat biljetter för att åka till England och hälsa på mig när hans pappa plötsligt förlorade jobbet och Simone själv var tvungen att försörja hela sin familj. Han var alltså tvungen att avboka resan och jag låg hemma i två dygn och låtsades vara sjuk. Sedan slutade vi prata, han hörde bara inte av sig mer, mitt liv gick vidare en italienare fattigare och jag trodde att nej, nu kommer vi minsann aldrig träffas igen. Nu jobbar han för Marvel Comics, hans pappa har fått tillbaka jobbet och han kommer till Stockholm en vecka i Augusti - han har redan betalat biljetterna, det överraskade han mig med idag!

Ja, vad hände med växthuseffekten kan man undra? Vädergudarna straffar vår lediga dag med regn. REGN!!! Buhu. Men, nu ska jag och aggemannen hitta på något kul att göra. Kruxet är dock att vi inte har några pengar och vi kan såklart inte ha kul utan pengar. Agnes menar att det är som att ha sex utan kön. Sant. Nu ska vi tagga vidare och dagdrömma om Paris.
Och vem är jag? That's a secret I'll never tell.
xoxo